Mathias är väldigt glad i ljudböcker och han lyssnar på både romaner och faktaböcker, han lyssnar även på TED-talks och olika podcasts. Jag har inte alls samma ro att lyssna på det sätt han gör, vad han än ska göra så tar han på sig sina lurar och försvinner iväg. Oerhört irriterande när man försöker få kontakt! Jag kan lyssna i bilen när jag kör eller om jag sitter ner och nålbinder, annars är jag nog mycket för tystnaden eller bara musik eftersom min uppmärksamhet ofta glider iväg på annat och jag missar flera minuter. Det som jag har hunnit lyssna på är bland annat ett pod avsnitt om vanor och att få saker gjorda. Har man svårt så finns det tex appar som hjälper en att strukturera upp sina dagar. Jag har skaffat en sån app och börjat lägga in lite smått, såna grejer som jag ska göra dagligen och större mål. Det jag har lagt in är tex att jag varje dag ska läsa tio sidor icke-skönlitterär text, så nu håller jag på att läser boken "Vikingaliv" som jag lånade från biblioteket för några veckor sedan. Andra mål är att jag tills ett visst datum ska vara klar med byrån jag renoverar. Gör man sina inlagda mål så får man poäng och man får "belöningar" till sin avatar som man skapar. För killarna på podcasten så funkade det jättebra för att de ville att deras avatar skulle må bra och för att de skulle få grejer osv. Själv vet jag inte om jag är så pass intresserad av "spelet" att jag kommer lägga energi på det. Men jag tror samtidigt att det är en bra grej att få sig själv att göra saker, gör man det inte förlorar avataren sin hälsa. Mathias har lagt in saker som "spela gitarr en kvart om dagen" och läs si och så många sidor per dag.

För det erkänner jag, jag har svårt att få saker gjorda, har ni nåt tips på hur man får ändan ur vagnen och påbörjar och avslutar sina små och stora projekt?

Nu är det de levande ljusens tid, överallt ska det tändas och det ska mysas. Vi i Talasbuan eldar ljus året om så tyvärr har det inte samma inverkan på mig längre, men nog blir det väl stämningsfullt med levande ljus och knastrande brasa i spisen även om det är vardag. Julen firades tillsammans med min familj, en lugn dag med julfrukost, mat och fika och fika och fika. Precis som det ska vara, har inte varit hungrig sen den 23 december tror jag. Jag var ledig dagen före och själva julafton, men sen har jag jobbat, Tyvärr är jul och nyår då det är som mest jobb för mig här i turist branschen. För det mesta är arbetet helt okej, jobbar i reception, men ibland kan det bli lite mycket med folk som är stressade/arga/irriterade och skäller för något som man inte alls kan rå för, vädret till exempel eller att de helt på egen hand har kört i diket, eller kanske de ringer för att klaga på städningen men sen städat själva så att det inte finns ”bevis” kvar och de får därför ingen kompensation.

Ute i hönsgården börjar det verkligen bli dags att ta bort några tuppar, jag tror att vi nästan har bestämt villka som ska få vara kvar, så nu måste vi bara bestämma en dag där det ska ske, den stora tuppslakten. Fem ska bort. Som jag har sagt förut så är det himla svårt att veta vem man ska spara eftersom man ännu inte fått se riktigt hur de beter sig, de är ju ännu så unga.

Lite vad man ska kolla på är:

*Är dom artiga mot hönsen?

- Dansar dom för hönorna innan the lovemaking?

- Visar dom att de funnit nån spännande mat och låter hönsen få bästa smakbitarna?

*Har dom fin och bra kroppsbyggnad?

*Vilka klarar kylan bäst?

Färgen spelar mindre roll, men tanten som rasen upptäcktes hos hade flest svarta höns för att hon ansåg att de blev mindre tagna av rovdjur, så ”ursprungligen” fanns det mest mörka Bjurholmshöns. Nu när genbankerna tagit över finns det hur mycket färgkombos som helst, vi har mycket grått, brunt och svart. Vi har tänkt spara de mörkare tupparna i större omfattning. Så på ett sätt ska vi väl styra mot de mörkare djuren , eftersom de ljusa färgerna är dominanta så kanske de mörka färgerna tillslut försvinner om man inte aktivt väljer lite.

Helt enkelt så ska man se till att bevara rasen som den tåliga ras den är och har varit. De ska ha mager mat, vi ger dem korn, vete och havre, ibland får de rester. Vi som inte har ström låter de följa med dagsljuset, vi har ingen lampa som bestämmer dygnsrytmen. Just nu kliver de upp vid halv 9-9  och sen går de och lägger sig igen ca 15 på dagarna, och däremellan sitter de och slumrar på pinnarna. Ingen värmetillförsel och ingen isolering (isolering=fukt=frysskador vid kyla) förutom bra väggar utan drag.

November började med snö och ännu ligger den kvar. Hönsen kurar mest inne i sitt hus och kaninerna har flyttat in i de nybyggda burarna. Burarna har vi ställt precis bredvid stugan så att vi lätt når till att byta vatten och fylla på nytt hö. Tyvärr dog den yngsta hanen några veckor efter att vi hämtat honom, av vad vet vi inte. Så nu har vi två honor och en hane, Aino, Lumi och Jussi. Vi får väl se till våren om vi kan få tag på en annan hanne till Lumi. Jussi och Lumi är syskon så vi vill helst inte para dem.

Hönsen lägger nästan inga ägg alls nu när det har blivit kallare, kanske ett var fjärde dag. Framåt våren får vi se fram emot färska hemägg igen, då har ju även unghönorna börjat lägga. Genom att vi inte har el i hönshuset (eller någon annanstans på gården) så får de leva ett helt naturligt liv, de får följa dagens rytm och ljus. Vissa förespråkar att man måste ha lampa på vintern så att de får ljus, men jag tror att vintertid är vila för dem lika mycket som för björnen, de tar en paus . Det är kanske inte meningen att man ska äta ägg året om, eller vad tror ni?

Idag prövade jag att binda kransar för första gången och jag tror att jag fick till stommarna helt okej bra, en av halm och en av björkkvist, vi får se hur det ser ut när de är pyntade. Mamma ville ha en fin en, men jag sa att jag inte visste om jag kunde fylla just det kravet...

Jag har blivit medlem på en sida som heter memrise för att börja lära mig finska, det går sådär. Så himla svårt. Men det är väl bara att traggla vidare, har hittills lärt mig femton ord, tjoho! Varför jag lär mig finska är väl delvis för att Mathias är från Finland men också för att det är ett väldigt häftigt språk. Nu är ju Mathias finlandssvensk och pratar svenska, men i alla fall. Alltid hittar man på något mer att göra.

Vad ordet "Rugguggla" innebär vet man först när man har haft höns ett tag. Våra kära hönor har nu börjat byta fjädrar inför vintern och det ser ut som vi skurit sönder en dunkudde i deras hage. Stackars Dagny är naken över hela bröstet och små pennstumpar har börjat växa ut igen, lite igelkotts känsla, och tupparna har inga vackra stjärtfjädrar kvar att skryta med. Det ser väldigt lustigt och det är roligt att följa deras pånyttfödelse. Tyvärr får de fortsatt stanna i sin hage eftersom en stor hök verkar ha bestämt sig för att flytta till byn, när vi var borta såg mamma, förste hönsvakt, en stor fågel som satt och spanade på dem i buren. Jag blir så arg. Känns hopplöst, jag vill ju ha dem fria och runt mina fötter, inte instängda i en trång hage utan gröngräs och insekter.

Jag, Mathias och vovvarna for iväg på en höstsemester, med slutmål Abisko, ungefär hundra mil från oss. På väg upp stannade vi till hos en vän i Jokkmokk och sov över så vi kunde fortsätta nästa dag och likadant på vägen hem. På så sätt blev det fyra timmar bil ena dagen och åtta timmar nästa dag. Ni skulle tro att jag är trött på att sitta i bilen nu!

Vi promenerade runt Abisko och gick en tur till Trollsjön, Geargevagge. Jag har fortfarande en del bekanta kvar i byn som vi hälsade på och vi bodde med en vän som nyligen flyttat dit för att arbeta som lärare på byns skola. Vi hade rätt tur med vädret och fick tillochmed se ett fint norrsken vår första kväll. När vi for tillbaka stannade vi till i Muddus Nationalpark och gick till Muddusfallet i strålande solsken, ca fjorton km tur och retur.

Det var hemskt roligt att fara upp igen, det var länge sedan jag sist var där. Jag arbetade en sommarsäsong i receptionen på Abisko turiststation och sedan någon vintermånad i disken. Jag har bara roliga och fina minnen därifrån och längtar ibland tillbaka till den bubbla vi levde i.

Bara dagarna innan vi for iväg råkade en av hönorna ut för en olyckshändelse. Jag och Mathias satt nät på nya hönsburen och balanserade på en stock, när vi klev av den och den vickade tillbaka hade en nyfiken höna stoppat in huvudet där emellan. Hon fick ett rejält slag mot huvudet och låg som död ett tag. Vi la henne i en låda och nästa dag hade hon piggnat på sig och var ute och åt med de andra. Medan jag iakttog henne började hon vingla och såg allmänt tussig ut så vi bestämde oss för att ta bort henne. Det var så himla tråkigt och framförallt onödigt, fina Daisy. Så nu ligger vi alltså fem hönor back, fyra till höken och en till oss, det känns som om vi snart bara har tuppar kvar där ute.

Vi får hoppas på att våren kommer fort och att vi får många nya kullar med kycklingar!

Vår vän Amanda är här och hälsar på och det är så roligt att se henne igen. Första gången vi träffades var när vi tre gick samma klass på Bäckedal, MNT. Nu när vi bor så långt ifrån varandra så blir det väl att vi träffas ungefär en gång per år och då blir det ofta Amanda som kommer till oss, och hamnar på arbetsläger precis som med alla andra som hälsar på. Det är väl i och för sig inte så konstigt eftersom vår vardag när vi är hemma består i att pyssla med saker, och när vi får ett par extra händer som kan hålla i  är det bara bra. Dessutom får vi själva mer energi när man har någon som kommer med nya insikter och pepp.

Åter till Bäckedal, det är en av de bästa tiderna i mitt liv. Nog för att det inte var det bästa stället, vi hade mycket åsikter om ledningen och hur de skötte vissa saker, men personerna som söker sig dit och lärarna är helt fantastiska. MNT, Människa Natur Teknik, tar upp en ny forntida teknik varje vecka. För att nämna några saker så gjorde vi egna skidor en vecka, täljde skedar, garvade skinn, en vecka med mathantverk, smide, nålbindning etc.Det är en suverän kurs när man vill prova på många olika saker under ett år, det blir som en smakprovning och det man blir mer intresserad av får man hålla på med kvällstid i skolans lokaler eller vidareutveckla sedan.

Jag blev ju extra intresserad av skinngarvning och tog härom året en kortkurs i skinngarvning, också på Bäckedal. Aja som är lärare i skinngarvning kan det mesta (allt) som man behöver veta och är en fantastisk människa!

Förra året så startade de en ny kurs som heter Hållbar Kunskap samt flera nya kortkurser som alla verkar intressanta. För deras fullständiga kurslista se här.

Att jag skriver om detta beror på att det nu är fem år sen vi började på Bäckedal, fem år sedan jag och Mathias flyttade ihop i hans egen byggda jurta och började vårt liv tillsammans. Att det gick så fort från skolstart till att vi blev tillsammans beror helt på att jag blev kär i första ögonkastet och fick Mathias att inse att det hela var nog en rätt bra grej. Det är helt sjukt hur fort den här tiden har gått och jag anser mig lyckligt lottad som fann en person som vill leva på det sätt som jag vill leva.

Dagarna går så fort nu och hela augusti har känts som höst, snart är det vinter igen och jag gruvar mig faktiskt. Jag brukar kunna se fram emot kristallklara och soliga vinterdagar, men inte i år, kanske för att jag på nåt sätt känner att sommaren inte har varit hos mig på riktigt ännu och kanske för att jag är bekymrad över att vi inte ska hinna på med taket på nybygget innan snön kommer. När Mathias bröder var här hann de hjälpa oss mycket med våra olika projekt men jag tror att vi skulle beöva ett arbetslag på 10 personer som kommer och jobbar ingensivt i en vecka till, fast Mathias säger att det går nog inte fortare för det eftersom halva arbetet är att man miste fundera ut hur det ska bli. Jag tror ändå att ett pro-bono timmerlag kan göra någon nytta! Idag får vi besök av en vän som vi gick i samma klass som på Bäckedal, där jag och Mathias träffades. Det ska bli så himla roligt och jag är glad att vi åtminstone kan träffas en gång om året!

Höstens träning har satt igång, en tjej i grannbyn har utbildat sig i något som heter Soma Moves och jag och mamma tänkte prova den här hösten och se om det är något för oss. Ofta så har jag absolut ingen lust att åka iväg, men vilken dag har en det, det är väl bara att bita ihop och bege sig. Den här sommaren hade jag som mål att kunna springa en mil utan stopp och i god fart utan att behöva dö under tiden, tyvärr har jag bara varit ut två gånger och sprungit, vilket sätter mitt mål ur spel rätt rejält. Varför har man så dålig motivation? Det finns så mycket jag vill göra och bli bra på men kommer jag nån vart, nä!

Hönsen har fått vara inne de senaste dagarna på grund av det senaste hök-angreppet, det känns så oerhört trist att de inte får komma ut och ta vara på det sista gröna gräset. Nu till råga på allt är det älgjakt så nu måste de vara inne för alla lösspringande hundar som säkert gladeligen skulle vilja ha sig ett snack med hönsen. Älgjakt betyder ju verkligen att hösten är här..

I våras sökte jag en distans kurs som jag kom in på, Kreativt skrivande för barn och ungdom, så nu blir det till att sitta med lite plugg snart, eller jag borde ha börjat för länge sedan. Fyra uppgifter ska vara inne till den 7 september och jag är klar med tre, nu börjas det. Jag väntar alltid till sista kvällen och stressar ihop något. Hela min skoltid har varit på det sättet, kanske ska jag försöka att skärpa mig den här gången så att mina arbeten faktiskt blir värda att läsa, för detta är ju verkligen något jag vill lägga min tid på. Jag tänker att om jag går en kurs så måste jag verkligen sätta mig ner och skapa något, en liten push framåt.

Jag blir så himla ledsen, idag har två till av hönorna försvunnit, det betyder att fyra hönor har blivit tagna av höken. Jag blir så frustrerad och var tvungen att sätta mig och gråta när jag upptäckte det. Jag vet inte om båda två har blivit tagna idag eller om en av dem blev skrämd och sprang till skogs. Alltså tre vuxna hönor och en unghöna. En av dem var Agda, mamma till vår yngsta kyckling, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag vill inte släppa ut dem mer, men samtidigt så vill jag ju såklart att de ska få gå ute fritt och äta gräs och insekter, vad är det för liv att jämt sitta i en bur.

Jag får väl helt enkelt hålla dem inne i några dagar och se, men det tar emot eftersom jag är ledig och hemma. Det finns ju inget roligare än att se hönsen sprätta och springa i gräset.

Nu har vi haft Mathias bröder här i nästan en vecka och vi har fått lite gjort, huset har fått sig några nya stockar, växthuset har börjat fått sitt glas och hönsgården har snart fått några nya nätväggar. För några dagar sedan när vi lyckades spå vädret rätt så tog pojkarna ner höet och igår så fick jag och Kevin upp det på en utomordentligt snygg hässja. Som sagt har jag varit med och hässjat hö när jag var mindre, men nu har jag nästan glömt hur man gjorde för att få till det bra. Men upp kom det i allafall och nu hoppas jag det torkar i vårat taskiga "sommarväder".

Men det här vädret, vad är det för någonting? I augusti så tycker jag att det fortfarande är sommar, eller borde vara sommar, hela månaden har hitintills varit kall med väldigt lite sol och mycket regn och kalla vindar, en riktigt höstmånad. Skulle jag ha gissat så skulle vi ha varit i slutet på september. Det finns ju dom som gillar det här regnet så små söta grodor har vi överallt, en riktig babyboom.

Tyvärr har vi nu problem med rovfåglar, jag som nästan i hela mitt liv aldrig sett en rovfågel. Doris min medhjälpare och en svart fin unghöna från årets första kull har försvunnit spårlöst. Hade det varit en eller två tuppar som försvunnit så hade det varit mer okej än när våra höns försvinner, tyvärr är det ju så att de flesta tupparna ryker i alla fall förr eller senare. För några dagar sedan såg pojkarna två stora fåglar flyga över husen och igår såg jag en segla högt uppe och bort över skogen, så fort hönsen låter lite så kastar jag mig ut/dit för att se så ingen attackerar mina gullefjun. Man märker också att hönsen är mer nervösa och tupparna spanar och varnar mer än vad de har gjort förr, vilket är bra.

Så som det ser ut nu har vi elva vuxna, tre tuppar och åtta hönor. Åtta ungdomar, fyra av varje och fem småttingar som det fortfarande är lite oklart med, skulle gissa i alla fall att det är två hönor och två tuppar, den allra minsta kan man ännu inte se åt vilket håll den barkar.

I vilket fall så har det varit väldigt kul att Mathias bröder har varit här och hälsat på och hjälpt oss med våra projekt, all kärlek till dem!