Att föda hemma; min förlossningsberättelse
Klockan 00.00 den 15 mars väcktes jag av vår hund Mysak. När jag ändå var vaken tänkte jag att jag skulle gå ut på dass. När jag väl kommit upp ur sängen sa jag till Mathias, ”Jag tror att vattnet går”.
Inför min förlossning hade vi diskuterat mycket, men främst om vilken sorts förlossning vi ville ha. Jag hade skrivit ett långt förlossningsbrev på två sidor som mest handlade om vad jag inte ville ha, i princip allting som sjukhuset kunde erbjuda. Det var nog min största rädsla, att bli påtvingad en massa interventioner jag inte ville ha, jag ville bara komma dit, föda och att barnmorskorna och läkarna skulle finnas i bakgrunden som ett stöd ifall något skulle gå snett.
En hemförlossning hade varit drömmen, men den hembarnmorska vi fick tag på skulle behöva åka ca 450 km, så med arvode och reseersättning skulle det bli för dyrt för oss. Redan från början hade jag bestämt att jag ville ha en doula med på förlossningen, dels för att hjälpa oss stå emot sjukvårdens alla ”nödvändiga” insatser och som kunde hjälpa till och stöda oss i förlossningsarbetet. Det kändes bra att få ha en till person med som visste hur vi ville ha det. Det rekommenderar jag verkligen, oavsett om man har en stödjande partner eller inte, det är bra att vara flera och kunna bytas av.
När det började närma sig beräknat datum så slog Coronaviruset till och vi blev ännu mer fundersamma till en sjukhusförlossning. Vi började tänka på free birthing, alltså föda hemma oassisterat utan läkemedelskunnig person närvarande, men det kändes lite osäkert med tanke på att vi har ca 1.5 timmes bilfärd till sjukhuset. Det här var ett beslut som kändes jobbigt att ta, jag velade fram och tillbaka, mådde dåligt över det och funderade mycket och länge. Så tillslut bestämde vi oss för att inte bestämma något, vi läste och förberedde oss inför en eventuell hemförlossning, men inte förrän dagen kommer fick vi se hur det blir, åka eller stanna hemma.
Dagen innan, alltså den 14 mars, hade vi filmat klart inför nästa episod på Youtube samt bestämt att på måndagen den 16e så skulle vi fara in till närmsta samhälle och införskaffa mer handdukar, torkpapper och duschdraperier (att lägga i sängen för att skydda den), bara så att det skulle finnas ifall det blev så. Mathias hittade också en bok om hemförlossning och frågade om vi skulle beställa den, jag svarade att den aldrig kommer hinna komma innan barnet kommer, så istället köpte han en e-bok och började läsa så smått.
Den natten drog det alltså igång, 10 dagar innan Beräknat Datum.
Vi har ju läst så mycket så vi trodde nog att det skulle ta ett tag innan det blev på riktigt, folk kan ju få vänta i flera dagar, särskilt förstagångsföderskor. Efter att det förmodade vattnet gick vid 00.00 så började svaga värkar komma vid 00.20, jag gick tillbaka till sängen och försökte sova mig igenom det, men det var svårt. Mathias i sin tur satte sig upp och började läsa E-boken han hade beställt, men hoppade lite snabbt till kapitlet om själva förlossningen. Precis när vattnet gått var vi lite oroliga eftersom det vanligtvis är tvärtom, man får värkar och sedan går vattnet. Det kan leda till komplikationer om värkarna inte kommer igång ganska snart efter att vattnet har gått.
Värkarna fortsatte och när vi steg upp vid 06.00 så hade jag rätt ont och fick andas mig igenom värkarna, hängandes på Mathias. Aldrig att jag ville sitta i en bil i 1.5 timme med denna smärta, jag bestämde mig där och då att stanna hemma. Beslutet var inte svårt att fatta och efter det var fattat kände jag aldrig någon rädsla eller tveksamhet över beslutet, det kändes som det skulle.
Vid 6.30 ringde vi doulan och berättade att värkarna kom var 5:e minut, höll i sig i 1 minut och att vi hade bestämt oss för att stanna hemma. Vi frågade om hon nu var villig att komma hem till oss istället, det var hon, vid 09.15 var hon på plats och bytte av Mathias så han kunde gå ut till våra djur.
Resten av dagen är lite av en gråzon för mig, jag vet att jag andades, ljudade ordet JA och försökte vila mellan värkarna, fick i mig vatten och honung men inget utöver det. Det gjorde ordentligt ont kan jag säga och inget hade kunnat förbereda mig för smärtan. Det fanns något tillfälle mot slutet när jag tänkte säga något om att ”det här går inte”, men jag avhöll mig från det, ungen måste ju ut i vilket fall som helst. Jag är så här i efterhand stolt över att jag var så stark, att jag höll mig vid gott mod och inte behövde någon medicinsk smärtlindring. Mot slutet stod jag på huk när jag krystade, Mathias hade en sjal runt axlarna som jag hängde i och doulan höll en varm handduk mot mitt underliv. Den varma handduken var verkligen så bra och det tog udden av den brännande känslan. En hemsk känsla, jag har aldrig känt något liknande.
Vad jag såhär i efterhand ångrar är att jag inte tog det lugnare mot slutet, jag ville bara att barnet skulle komma ut så jag krystade på, vi var alla trötta efter flera timmar av mitt värkarbete. Även om Mathias inte var rädd, fanns ändå en underliggande oro och en önskan om att få det överstökat så att vi skulle få veta att allt har gått bra. Vad jag skulle ha gjort var att andas igenom några värkar så att jag fick töjas riktigt. Nu blev det som det blev och jag krystade på tills barnet kom ut, konsekvensen blev att jag fick en bristning, något som annars i hemförlossningar inte brukar vara så vanligt som jag förstår det. Ett bra tips för blivande mammor, skynda långsamt i slutfasen!
Doulan frågade om jag ville ta emot själv, men det ville jag inte. Min anledning till att inte vilja ta emot barnet själv var att jag var rädd för att jag skulle vara smutsig om händerna och jag ville inte ge barnet nåt dåligt det första när hen kom ut. Väldigt konstig sak att tänka tycker jag i efterhand, jag får skylla på att jag inte var vid mina sinnes fulla bruk just då.
Med en sista krystning kom barnet och smärtan klingade av en del. Mathias stöttade mig med sjalen, Christine tog emot och jag fick mitt lilla barn i min famn som bara efter några sekunder började skrika sitt allra första vårskrik.
Mina första ord efter förlossningen var ”Vad i hela helvete” och ”Fy fan vad absurt”.
Jag hade hört att efter förlossningen, när man får sitt barn i famnen, har man ett så stort oxytocin-påslag att man inte alls känner någon smärta, men det är nog bara bluff och båg. För ont gjorde det fortfarande, även om det var mycket mindre än under själva förlossningsarbetet. Christine smörjde mina läppar med lite fosterfett eftersom det sägs stoppa blödningar. Jag fick upp barnet på min mage, där låg hen och stökade, bökade och tog sig sakta upp till mitt bröst för att börja äta. Efter en ganska lång stund insåg jag att vi inte hade tittat efter om det var en flicka eller en pojke.
En liten vacker pojke!
Efter att Mathias och Christine stökat undan den värsta röran runt om oss och lagt det blodiga tvättberget i kallvatten, låg vi i sängen alla tre och småpratade och tittade på den lille pojken. Det var en så skön och mysig stämning, efter en sån himlastormande och intensiv upplevelse, lugnet i att få vara där i nuet med de människor som har hjälpt mig genom en sådan intim och världsomvälvande händelse. Stödet jag fick från både Mathias och vår doula Christine var guld värt.
Efter ca 20 minuter ville moderkakan ut, pojken fick fortsätta vara uppkopplad till detta livets träd i åtminstone en timme innan vi tyckte att navelsträngen såg vit och slapp ut. Allt blod hade förts över till vår lille och det var mycket viktigt för mig. Vi skar en bit av moderkakan, som kommit ut hel och fin, och jag fick lägga den under tungan, också något som ska förhindra blödning. Den smakade salt.
Vi bestämde oss för att bränna av navelsträngen, något vi läst om som görs på andra platser i världen. Med två ljus satt Mathias och Christine och brände av medan jag och pojken låg hud mot hud i vår trygga vrå. När man bränner av så kauteriserar man också såret och förhindrar att dåliga bakterier tar sig in i det öppna såret som en kapad navelsträng faktiskt är. Efter bara ett par dagar ramlade navelsträngen av, torkad och utan att lukta så mycket alls.
Så nu efter alla förberedelser, funderingar och efterforskningar var han här, vårt mirakel!
Efter ett par dagar när svullnaden lagt sig där nere lite så tittade Mathias efter och tyckte att någon annan borde göra en bedömning av skadan i mitt underliv. Vi for in till förlossningen där en riktigt bra sköterska tog hand om mig, hon tog sig en titt och beskrev skadan som en riktigt ”fin” bristning, men ville ha en läkares bedömning. Hon varnade att läkaren var ganska burdus och inte var särskilt försiktig i sina undersökningar så hon la på lite bedövningsgel som skulle ta udden av det hela.
Varför i hela friden har man en läkare på förlossningen som undersöker nyförlösta underliv med brysk hand?
Det gick bra ändå, det sved en del men inte farligt, först sa han att inga stygn behövdes för att det hade gått så många dagar att det varken skulle göra från eller till. Lättad blev jag allt, det kändes inte kul att bli sydd i något som fortfarande var så ömt. Men efter en stund ångrade han sig och ville lägga ett stygn eftersom det fortfarande blödde lite. De meddelade att bedövningen skulle nog göra mer ont än själva stygnet så vi körde utan bedövning, jag gjorde mig beredd på smärta men kände istället ingenting alls. Så märkligt. De kom till slutsatsen att jag fått en grad 2 bristning.
I kanske två veckor behövde jag skölja med vatten när jag kissade eftersom det sved så fruktansvärt mycket. Jag hade fått en speciell flaska av en vän så man kunde spruta vatten på underlivet samtidigt som man kissade, lifesaver!
Det tog rätt länge innan vi kunde bestämma oss för vad han skulle heta, men efter mycket om och men blev det Ivar Tage. Ivar för att vi tyckte om det och Tage efter min sedan länge bortgångne morfar.
Idag är Ivar 5 månader och 1 vecka gammal, tiden springer. Vi är trötta småbarnsföräldrar med för mycket projekt och för lite tid. Jag lider av grav amningshjärna och det känns som att huvudet är fullt av bomull mest hela tiden, men Ivar är vårt största, roligaste och bästa äventyr vi någonsin kunnat drömma om, att följa hans framsteg är det mest spännande som finns.
För att se våra videos från och om graviditeten och förlossningen, klicka på länkarna nedan.
Tillkännagivandet av min graviditet
Vi pratar om förlossningen, på engelska
Intervjuad av Mamma Moa på Spotify
