I söndags hämtade Mathias hem två får till, en tacka vid namn Edelweiss och en bagge som heter Barry. Kvinnan vi köpte våra första får av har bestämt sig för att sluta med fåren och vill sälja hela sin flock, så vi bestämde oss för att utöka vår lilla flock något.

Edelweiss är betäckt och kommer högst antagligen att lamma i slutet av mars, ännu en helt ny upplevelse för oss. Jag har börjat planera lite inför detta och köpt in saker man kan behöva vid lammning, såsom handskar, glidgel, nappflaska och lammnäring. Jag funderar även på om vi ska bygga en enkel lammningsbox så att mamma och lamm får vara inne några dagar i början.

De fem verkar trivas bra tillsammans men Edelweiss är lite skygg och vill inte gärna komma fram till oss. Jag hoppas att vi kan fixa det tills hon ska lamma så hon känner sig trygg med oss i närheten.

Barry har redan upptäckt vad det är han ska göra och förhoppningsvis får vi massa lamm framåt sommaren, så spännande men också lite skrämmande om något skulle gå fel. Det mesta man hör om lantraserna dock är att de klarar sina lammningar fint på egen hand och det hela är ofta klart när man kommer ut på morgonen.

Vi har haft problem med en räv som springer omkring på gården och blir mindre och mindre skygg, flera morgonar har jag jagat och ropat efter hen men när jag stannar så stannar också hen och vänder till och med tillbaka och kommer närmre, fräckt. Även Mathias har jagat omkring här i skogarna med räven framför sig. Det känns inte alls tryggt på gården då vi har kaninerna, hönsen och katterna. Ingen av oss har jaktlicens så nu har vi blandat in en bybo i fejden som var här och försökte ta honom igår, tyvärr verkar det som att reven hann undan. Det känns trist att behöva ta till den här metoden, rävar är underbart vackra och roliga djur, men i det här fallet så går mina pälsklingar före.

Innan vi hämtade nyingarna så byggde vi en foderhäck i fårhagen. Det blev en stabil sak och vi fick in kanske lite mindre än halva ensilagebollen, resten slog vi in i en pressening  till ett senare tillfälle. Den blev helt bra men idag såg vi att de mindre fåren kan trycka sig in mellan pinnarna så vi måste sätta dit en tvärslå. Lammen kommer absolut kunna komma in i den men så får det vara.

Vi har nu ca en meter snö, så här mycket snö har jag inte haft sen jag var liten. Fåren går ogärna i snön och vi har skottat och trampat upp gångar i hagen för att de ska kunna röra sig lite, men mest håller de sig runt huset och foderhäcken.

Allt gott,

Tova

I höstas hämtade vi våra första får av rasen helsingefår, tre tjejer som heter Dunöra, Flicka och Frö. Helsingefår är ett svenskt lantrasfår som härstammar från två grupper med liknande egenskaper, utseende och geografiskt ursprung. Jag valde dem främst för att jag har läst om dem och tyckte att de skulle passa oss här på gården för att de gillar skogs/slybete och för att de har vacker päls/ull. Många tycker att jag skulle ha valt Klövsjöfår istället eftersom de är mer lokala men jag tyckte bättre om dessa. Lantraserna i Sverige är dessa:

• Dala Pälsfår, 368st
• Fjällnäsfår, 85st
• Gestrikefår, 421st
• Helsingefår, 968st
• Klövsjöfår, 821st
• Roslagsfår, 915st
• Svärdsjöfår, 340st
• Tabacktorpsfår, 70st
• Värmlandsfår, 3124st
• Åsenfår, 1331st

Siffrorna är från 2015 och syftar till antal får i genbank.

Utdrag från allmogefar.se: 

Helsingefår varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.

Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.

Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefår blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

Får är helt nytt för oss båda så det har varit spännande månader. Vi byggde ett skjul åt dem, 3.5 väggar och ett tak och fyller på med halm då och då. De älskar påfyllnaden av halm och ser ut som troll när de har bökat omkring där inne en stund när de letar efter gräs som följt med i halmbuntarna. Vårt eget-hässjade hö åt våra glupska kaniner upp i höstas så vi fick köpa "torra" ensilagebollar av grannen till fåren, inte det snyggaste att ha på gården så nu håller vi på att bygga en foderhäck istället. Vi klippte dem i början på november och det gick faktiskt rätt bra om än långsamt, ullen växte ut fort och de börjar bli långulliga igen. Det är verkligen en speciell teknik att klippa får, jag kände mig livrädd över att klippa dem i skinnet/svansen eller något annat känsligt ställe. Denna gång hade vi tur och den enda som fick en blessyr var jag när Frö bestämde sig för att det var nog och sparkade mig i ögat.

Vi gjorde en mindre hage åt dem, ca 25*25 meter som främst kommer att fungera som vinterhage, sommartid kommer vi göra större hagar eller helt enkelt ha dem lösa. De gillar inte djupsnön alls utan håller sig till där det är upptrampat, mellan fårhuset och maten, därför gör jag stigar åt dem i hagen så de åtminstone tar en promenad ibland.

De är faktiskt väldigt sällskapliga, eller kanske bara väldigt sugna på knäckebröd eller annan gotta som kan finnas i fickorna, de kommer fram när vi är där och kan ibland prata med oss när vi är ute på gården. De är inte lika vänskapliga med främlingar, lite försiktiga och håller en viss distans, tills knäckebrödet dyker upp i alla fall.

Nu står vi lite i val och kval om vi ska ta hem en bagge så vi får lamm till våren, vi har inte råd att köpa en i år men kanske kan man låna av någon. Vi får se hur vi gör.

/Tova

Får och getter har alltid funnits med i min livsplan, inte så många men några stycken av vardera. Husbehovsfår/getter till sällskap, mat och ull. Jag ser framför mig att de ska tillföra gården mer substans och frid på något sätt. Med malande mular ska de äta oss ur huset och vi ska älska det. Jag funderar på att gå någon kurs för smådjur, dels finns det en om mjölkande smådjur på Torsta Naturbruksgymnasium, de har också en fårkurs som låter spännande. Tror inte att jag hinner med det nu på direkten, men det får blir en framtida "att göra".

Jag är väldigt inne på Helsingefår, ett allmogefår eller svensk lantras. Texten nedan är från föreningen svenska allmogefår.

"Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefåren blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten."

Passar ju bra att de är mer sly-ätare eftersom vi bor på ett ställe utan mycket ängar och dylikt. Dessutom tycker jag att de verkar trevliga och de har ju jättefina pälsar tycker garvaren i mig. Det är många som kommenterar att jag borde skaffa Klövsjöfår eftersom jag bor i ett område där det funnits många av den rasen, men jag känner mig obstinat. Helsingefår tilltalar mig mer.

Vad gäller getter vill jag nog skaffa Jämtgetter. Föreningen för allmogegeten skriver; "Jämtgeten är en oförädlad lantrasget med anpassning till fäboddrift. Den var förr vanlig i framförallt Jämtland och Härjedalen. Det som i första hand skiljer den från den sydligare allmogegeten är just anpassningen till det nordliga klimatet, bete och foder."

Min erfarenhet av getter är bland annat från Långbuan, en fäbod i Oviksfjällen. Här hade vi en get som var tokig i messmör. När vi hade kokat mesen klart satte vi ut den på kylning i ett vattenkar. När jag står där och rör i den för att den ska kallna så ser jag någon sticka fram sitt huvud bakom ett hus. Geten, vars namn jag inte minns, stod och lurade bakom hörnet. Jag ropade åt henne att sluta med det hon höll på med för jag såg henne minsann. Hon försvann bakom huset och jag rörde vidare. När jag var klar lämnade jag mesen i karet för att bli helt kallt och började gå iväg, då ser jag en rörelse bakom ett annat hus, på motsatta sidan. Geten har alltså gått runt hela fäboden bakom mig och gömt sig bakom en ny knut på andra sidan gården. Hon väntade tills jag rest mig upp och börjat gå iväg innan hon stack ut huvudet för att kolla läget.

Min erfarenhet av getter är alltså att de är luriga och har en stor dos av personlighet och egensinnigt lynne. Får har jag inte lika stor erfarenhet av så det känns spännande. Mitt enda bekymmer är hur vi ska fixa med hö till vintern. Köpa eller försöka fixa själva?