Posts in Kula
Kula, köka eller köuka

Sverige har en stark folkmusik-tradition, den innefattar spelmän/kvinnor med olika instrument som fiol, dragspel, nyckelharpa, horn eller visor, lockrop och så vidare. Man utgår mycket från gehör, dvs att man lyssnar och tittar och lär sig därefter, inga noter. När man spelar efter gehör kan det vara lättare att anpassa låtarna efter sin egen stil och eget tycke. Man brukar räkna gånglåtar, brudmarscher, polskor, polka, vals, schottis och hambo till den traditionella spelmansmusiken. I mina yngre dagar spelade jag fiol, sju år genom hela skolan. Jag la tyvärr inte tillräckligt med tid på det och spelandet blev mer och mer försummat tills jag en dag la ner stråken. Tyvärr, säger jag nu eftersom det är roligt att kunna spela ett instrument. När jag lyssnar på duktiga spelemän och kvinnor blir jag grön av avund. Det finns inget som säger att jag inte kan återuppta spelandet, och det tänker jag väl att jag ska göra en dag.

Jag har mest spelat efter noter men jag och min kusin for iväg på spelmansläger flera somrar och där körde vi med gehör, man satt och härmade en lärare tills man kunde helt enkelt. Helt klart också en träningssak, väldigt roligt också att man lär sig så bra genom att härma, det är nästan så att det fastnar bättre i huvudet än de låtar man lär sig från noter.

I helgen som var åkte jag på kurs i kulning, alltså sång och lockrop för att få hem kossorna/kreaturen från skogen eller för att förmedla något över långa avstånd, tillexempel till nästa fäbod. Det mest vedertagna ordet är kulning över Sverige men alla ställen har sin egen dialekt, här säger vid till exempel "köuka". Ulrika Bodén höll i kursen i Sundsvall på Norra Berget. Ett gäng inspirerande kvinnor var med och vi tog i från tårna. Det var väldigt intressant och vi fick mycket uppvärmningstekniker för kropp och stämband, det var inte bara att börja hojta inte. Så i två dagar fick vi öva in lite teknik, köra uppvärmning och såklart ropa och sjunga visor. Det är så "lätt" att hålla på när man verkligen är där för att göra det, men nu när jag är hemma så känns det svårt att ta sig tid till att öva på det som vi lärt oss. På något sätt så känns det lite pinsamt om någon skulle höra för ännu är man ju inte så tränad på det, man brister här och var innan man har lärt sig vart ens eget tonläge ligger. Men det finns ju bara ett sätt och det är att träna. Kanske ska sätta upp skyltar "Varning för köukning" så att ingen tror att jag är i livsfara!

Om jag har tid och råd nästa sommar så vill jag gå en till kurs som hålls i Malung, följ länken här för att läsa mer, Malungs folkhögskola. Ulrika sa också att det är bra att gå kurs med flera olika eftersom alla har så olika tekniker och röster, att man lättare hittar sin egen röst när man lyssnar och lär sig av flera. Man kan ju naturligtvis också bara lyssna in från nätet och skivor för att lära sig, går lika bra!

tövåsen kossorna-1450

 

Det känns viktigt för mig att lära mig att köuka och det är för att upprätthålla en tradition. Vi bor på en fäbod och jag vill bedriva fäbodbruk, då vill jag ju också kunna locka på mina kreatur på samma sätt som kvinnorna gjorde förr. Det är ett kulturarv som håller på att försvinna, köukningen finns kvar bland våra folkmusiker i Sverige, men köukning i samband med djuren på fäboden känns mer sällsynt. Jag ska försöka träna och till sist kanske jag till och med kan lägga upp en liten truddelutt här på bloggen, så ni får höra hur det går för mig.

Ha en fin helg,

/Tova

Fäbod

Förr hade många gårdar tillgång till ställen som kallas för Fäbodar. Man använde fäbodarna för att avlasta de ansträngda betena kring byn och för att djuren inte skulle äta upp vinterfodret. Man har länge använt fäbodar i norden och de tidigaste resterna är från Norge från ca 2000 år sedan. I finsk-ättlade Tornedalen kallas fäbod för Kentää. Det var vanligt att man hade två olika fäbodar dit de gick med sina djur, en för höst och vår som låg ca 5-6 km från gården och en fäbod för sommarbruk som låg ca 15-16 km bort. I mitten av juni gick de till vår/höstfäboden och i mitten av juli tog de djuren och gick till sommarfäboden, där stannade man ca 5 veckor innan vandringen tillbaka till vår/höstfäboden. Fäbodsommaren pågick i ca 3 månader. Man utnyttjade också fäboden till boende vid jakt och liknande efter att pigorna gått hem för året.

föuse-1326

Pigorna skickades ensamma upp på fäbodarna för att sköta djuren, det var ofta brukligt att vara två stycken så att de kunde turas om med sysslorna. Dagarna var långa, man klev upp runt 4 för att börja med sysslorna och för att morgonmjölka. En piga vallade sedan ut djuren på skogen, man gick aldrig sysslolös och hade alltid med sig sin stickning. En ko går ca 4km innan de vänder och går hemåt igen för att hinna hem till kvällsmjölkningen, under hösten kan det vara svårare att få hem kossorna när svampen börjar växa. Kor älskar örsopp, därför kallas svampen också för kosopp. Den andra pigan har under dagen förädlat mjölken till ost, smör och mese (messmör) för att den ska hålla under längre tid.

butter-1625

Var man ensam på fäboden släppte man ut djuren och de fick valla sig själva, eller att man följde dem en bit på vägen och sedan vände hem igen. Ledarkossan tog då över kommandot och med sin klocka ledde hon flocken. När det var dags att vända hemåt kunde fäbostintan locka på djuren genom att kula. Kauking (uttal: ['köukiŋ]) heter det i Jämtland och Härjedalen som har tagit efter det norska uttalet. Kreaturen har lärt sig att när man har sjungit/spelat hem dem så får de någonting gott, till exempel hö eller kraftfoder. Förr kokade de ihop en soppa som innehöll diverse men bland annat kornrester som de fick när de kom hem. Kulning har också använts som ett kommunikationsmedel mellan de olika fäbodarna på skogen, man ropade vissa toner som betydde olika saker; allt bra här, behöver hjälp osv.

För att lyssna på lite kulning kan du klicka här. Annan vallmusik man använde för att locka på djuren är Kohorn (börjar spela runt 1.40 ) och Näverlur.

Fäbodbruket var på sin höjdpunkt mellan år 1870 och 1920, numer finns det inte alls många fäbodar i drift, men det finns entusiaster som håller igång, främst i Dalarna men även här i Jämtland. Våra vänner brukar till exempel Östa Arådalen på somrarna.

Fäbodbruket och dåtidens jordbruk har förvandlat landskapet och många växter, insekter och djur är beroende av den fortsatta hävden. Tar vi till exempel Jämtlands landskapsblomma Brunkullan så växer den endast på öppna och brukade ängar, där bonden gått med lie och djur har betat, samt ogödslad mark. Det är likadant med en mängd olika växter och svampar som nu håller på att försvinna på grund av det ändrade jordbruket. Minns ni ängarna från förr med blåklockor, skogsklöver, prästkrage, ormrot, kattfot osv?. När man slutar slå och sköta ängarna växer landskapet igen och gräs, älggräs, midsommarblomster och annat tar över, samma när bönderna plöjer sönder marken, gödslar och sår. De rika örte ängarna kräver ”fattig mark” när det gödslas slutar örterna att växa och när växterna försvinner, försvinner också fjärilarna och andra insekter.

För mig är fäboden i allra högsta grad levande och närvarande. Vi bor på en och jag har alltid drömt om att ha ett fäbodbruk, djuren, livet nära jorden och förädlingen av mjölken. Det här är något som engagerar mig och jag tycker det skulle vara fantastiskt roligt om vi kunde få till en fungerande fäboverksamhet här.

koddon-1703