I söndags hämtade Mathias hem två får till, en tacka vid namn Edelweiss och en bagge som heter Barry. Kvinnan vi köpte våra första får av har bestämt sig för att sluta med fåren och vill sälja hela sin flock, så vi bestämde oss för att utöka vår lilla flock något.

Edelweiss är betäckt och kommer högst antagligen att lamma i slutet av mars, ännu en helt ny upplevelse för oss. Jag har börjat planera lite inför detta och köpt in saker man kan behöva vid lammning, såsom handskar, glidgel, nappflaska och lammnäring. Jag funderar även på om vi ska bygga en enkel lammningsbox så att mamma och lamm får vara inne några dagar i början.

De fem verkar trivas bra tillsammans men Edelweiss är lite skygg och vill inte gärna komma fram till oss. Jag hoppas att vi kan fixa det tills hon ska lamma så hon känner sig trygg med oss i närheten.

Barry har redan upptäckt vad det är han ska göra och förhoppningsvis får vi massa lamm framåt sommaren, så spännande men också lite skrämmande om något skulle gå fel. Det mesta man hör om lantraserna dock är att de klarar sina lammningar fint på egen hand och det hela är ofta klart när man kommer ut på morgonen.

Vi har haft problem med en räv som springer omkring på gården och blir mindre och mindre skygg, flera morgonar har jag jagat och ropat efter hen men när jag stannar så stannar också hen och vänder till och med tillbaka och kommer närmre, fräckt. Även Mathias har jagat omkring här i skogarna med räven framför sig. Det känns inte alls tryggt på gården då vi har kaninerna, hönsen och katterna. Ingen av oss har jaktlicens så nu har vi blandat in en bybo i fejden som var här och försökte ta honom igår, tyvärr verkar det som att reven hann undan. Det känns trist att behöva ta till den här metoden, rävar är underbart vackra och roliga djur, men i det här fallet så går mina pälsklingar före.

Innan vi hämtade nyingarna så byggde vi en foderhäck i fårhagen. Det blev en stabil sak och vi fick in kanske lite mindre än halva ensilagebollen, resten slog vi in i en pressening  till ett senare tillfälle. Den blev helt bra men idag såg vi att de mindre fåren kan trycka sig in mellan pinnarna så vi måste sätta dit en tvärslå. Lammen kommer absolut kunna komma in i den men så får det vara.

Vi har nu ca en meter snö, så här mycket snö har jag inte haft sen jag var liten. Fåren går ogärna i snön och vi har skottat och trampat upp gångar i hagen för att de ska kunna röra sig lite, men mest håller de sig runt huset och foderhäcken.

Allt gott,

Tova

I höstas hämtade vi våra första får av rasen helsingefår, tre tjejer som heter Dunöra, Flicka och Frö. Helsingefår är ett svenskt lantrasfår som härstammar från två grupper med liknande egenskaper, utseende och geografiskt ursprung. Jag valde dem främst för att jag har läst om dem och tyckte att de skulle passa oss här på gården för att de gillar skogs/slybete och för att de har vacker päls/ull. Många tycker att jag skulle ha valt Klövsjöfår istället eftersom de är mer lokala men jag tyckte bättre om dessa. Lantraserna i Sverige är dessa:

• Dala Pälsfår, 368st
• Fjällnäsfår, 85st
• Gestrikefår, 421st
• Helsingefår, 968st
• Klövsjöfår, 821st
• Roslagsfår, 915st
• Svärdsjöfår, 340st
• Tabacktorpsfår, 70st
• Värmlandsfår, 3124st
• Åsenfår, 1331st

Siffrorna är från 2015 och syftar till antal får i genbank.

Utdrag från allmogefar.se: 

Helsingefår varierar i typ men är ofta ganska kraftiga och äldre tackor får ofta stora grova huvuden. Tackorna väger ca 40-60 kg och baggarna ca 50-80 kg, mankhöjden är i medeltal 64 cm hos tackor och 74 cm hos baggar. Tackorna är goda mödrar och kan lamma året runt. Ungtackor får oftast ett lamm medan äldre tackor vanligtvis får två lamm men trillingar förekommer och sällsynt även fyrlingar.

Fåren har en stor variation i färg och teckning. De flesta har svart färg, som ofta bleks på sidorna med åren, men även grå, bruna, skäckar och nästan helt vita djur förekommer. Bläs eller pandateckning är vanligt samt andra former av ansiktsteckningar såsom mjölmule, ögonfläckar och grävlingsteckning. Tackorna är kulliga och baggarna är oftast vackert behornade men kan vara kulliga. Hornknappar eller små horn kan förekomma.

Ullen är mycket varierande och går utmärkt att spinna och tova. Den kan vara lik finull men är oftast av ryatyp eller gobeläng och det kan även finnas olika typer av ull på ett och samma får. Svansarna är vanligtvis korta och ofta ullfria men kan även ha längre lockig ull. Baggarna har ofta grövre manhår på hals och bog och detta kan ibland även förekomma på tackor.

Helsingefår blir ofta mycket trevliga och tillgivna mot sina ägare men kan vara lite avvaktande mot främlingar. Slybete prioriteras framför gräsbete och fåren är därför utmärkta som landskapsvårdare på kalhyggen och skogsbeten.

Får är helt nytt för oss båda så det har varit spännande månader. Vi byggde ett skjul åt dem, 3.5 väggar och ett tak och fyller på med halm då och då. De älskar påfyllnaden av halm och ser ut som troll när de har bökat omkring där inne en stund när de letar efter gräs som följt med i halmbuntarna. Vårt eget-hässjade hö åt våra glupska kaniner upp i höstas så vi fick köpa "torra" ensilagebollar av grannen till fåren, inte det snyggaste att ha på gården så nu håller vi på att bygga en foderhäck istället. Vi klippte dem i början på november och det gick faktiskt rätt bra om än långsamt, ullen växte ut fort och de börjar bli långulliga igen. Det är verkligen en speciell teknik att klippa får, jag kände mig livrädd över att klippa dem i skinnet/svansen eller något annat känsligt ställe. Denna gång hade vi tur och den enda som fick en blessyr var jag när Frö bestämde sig för att det var nog och sparkade mig i ögat.

Vi gjorde en mindre hage åt dem, ca 25*25 meter som främst kommer att fungera som vinterhage, sommartid kommer vi göra större hagar eller helt enkelt ha dem lösa. De gillar inte djupsnön alls utan håller sig till där det är upptrampat, mellan fårhuset och maten, därför gör jag stigar åt dem i hagen så de åtminstone tar en promenad ibland.

De är faktiskt väldigt sällskapliga, eller kanske bara väldigt sugna på knäckebröd eller annan gotta som kan finnas i fickorna, de kommer fram när vi är där och kan ibland prata med oss när vi är ute på gården. De är inte lika vänskapliga med främlingar, lite försiktiga och håller en viss distans, tills knäckebrödet dyker upp i alla fall.

Nu står vi lite i val och kval om vi ska ta hem en bagge så vi får lamm till våren, vi har inte råd att köpa en i år men kanske kan man låna av någon. Vi får se hur vi gör.

/Tova

För några veckor sedan kom Mathias pappa på besök, eller som jag skulle vilja kalla det, working holiday. Under sju dagar slet vi med huset från morgon till kväll, med paus för fika och mat förstås. Innan han kom hade vi tankar om att vi själva skulle hinna klart så pass att han bara skulle behöva hjälpa oss med takläggning, men i vanlig ordning tog allt lite längre tid än tänkt och dessutom kom vi fram till att vi nog behövde ett extra varv på huset. Ursprungligen var ovanvåningen en oinredd vind med lågt i tak. Vi har nu höjt tre extra varv för att få upp det så pass att man ska kunna ha sovrummet uppe. Därför blev det ingen takläggning utan en hel massa yxande. Vi tog ner nya stockar och då min pappas såg inte tar nio meters stockar fick vi fixa till dem för hand.

Jag är så oerhört tacksam för alla som hjälper oss med vårt livsprojekt, det fina är ju att alla lämnar sina personliga avtryck på huset eftersom alla hugger med yxan så olika. Vi ska rista in någonstans namnen på alla som har varit med <3

Den här sommaren har tyvärr inte varit den mest kreativa, skriv-mässigt sett, har nog inte skrivit en rad förutom en och annan handlingslapp. Förutom en hemskt dålig sommar (i Jämtland har vi haft sex dagar med över +20 denna sommar) så har vi arbetat på huset, pysslat med gården och fixat med djuren. Jag bestämde i våras att alla hönor som verkar vilja ruva fram kycklingar ska få göra det, föregående år har det varit lite dåligt med ruvhönor och jag ville uppmuntra deras ruvlust. Detta resulterade i fyrtiofem kycklingar. Då vi hade femton vuxna sen innan så har det varit fullt ös i hönsgården, så många småttingar man måste passa sig för att kliva på. Som tur är har vi fått sälja elva kycklingar till två olika ställen, Bjurholmarna sprider sig. Jag hade nog kunnat sälja en till liten grupp men intresset har inte varit jättestort. Det är mycket tuppar i år så vi kommer få mycket att göra framåt hösten när de vuxit på sig lite, förhoppningsvis kommer många av de yngre vara höns som vi kan spara och alltså utöka vår flock med fler värphöns.

Idag har jag skjutsat ut elva skottkärror med spån från hönshuset, hällt in tre nya spånsäckar och skurat av deras sittpinnar inför vintern med såpa. Tänker städa av redena en annan helg, de äldsta ungdomstupparna går alltid och lägger sig i redena när kvällen kommer vilket resulterar i ganska mycket bajs där sedan hönsen ska lägga sina ägg. Så varje kväll får vi gå ut och flytta dem till sittpinnarna, trögtänkta eller kanske bara väldigt bekväma av sig.

Eftersom det regnat en hel del så har det blivit hemskt lerigt i deras hönsgård, så vi kapade också massa gräs och la in, det känns så bra när man får fixa till och ordna hos hönsen. Jag älskar verkligen mina hönor <3

Hej, vi tänkte att det kanske dags att vi kör en liten presentation om oss själva igen, ifall att nya läsare är nyfikna på vilka vi är.

Jag är uppvuxen i den by som vi nu har bosatt oss i och jag har alltid kommit tillbaka efter att jag har varit ute på skola eller äventyr. Mathias är uppvuxen i närheten av Vasa, Finland. Innan han träffade mig så gick han på Sjöviks folkhögskola på timmerlinjen. När jag träffade Mathias 2011 på Bäckedals folkhögskola så visste jag vid första mötet att han hade nåt särskilt. Jag blev förtjust i honom och efter ett (väldigt kort) tag så var det vi. Han bodde i en lägenhet i centrala Sveg eftersom han hade Mysak och hundar var inte välkomna på elevhemmet och jag bodde på elevhemmet på skolan. Vintern 2011 efter jullovet flyttade vi, tillsammans med en kompis, ut i en yurta som vi byggt själva. För att spara pengar och för att det verkade spännande och en kul upplevelse. Det var en kall vinter, som kallast tror jag att vi hade minus 24 inne i yurtan när vi vaknade på morgonen. Men det gick bra även om det var lite motigt ibland.

Efter skolans slut visste vi inte vad vi skulle göra, vi hade tankar och drömmar men ännu inget konkret. Vi flyttade yurtan till skogen nedanför mina föräldrar där vi bodde den sommaren. Under samma sommar började vi renovera stugan vi bor i nu, dels för att den var i så risigt skick men också för att vi skulle kunna bo där medan vi funderade på vad vi ville göra med livet. Vi var länge obeslutsamma, åkte runt och tittade på hus som var till salu men kom vi fram till att vi trivdes rätt bra där vi var och att närheten till mina föräldrar var en positiv grej. Vi blev kvar helt enkelt.

Ännu bor vi kvar i den lilla stugan men vårt livsprojekt är att få upp en större stuga, bygga jordkällare, bygga bastu och garveri, skaffa mer djur och utveckla vårt odlande. Den större stugan är en gammal timmerstomme från grannbyn. Jag har precis fått till växthuset och en större trädgård är på gång.

Till hösten har jag kommit in på en ett-årig YH-utbildning på Eldrimner, jag ska gå Mejeri. Det känns otroligt spännande och efter detta kanske vi kan börja utveckla våra tankar mer mot företagande och vidare mot självhushåll. Vår plan är alltså att skaffa fjällnära kor, får och getter.

På gården är vi nu 27 Bjurholmshönor (varav 12 är kycklingar, dessutom ligger två på ägg så snart har vi kanske 16 kycklingar till), 18 Gotlandskaniner (varav 14 är ungar), katten Frasse och hundarna Malva och Mysak.

Glad Midsommar på er,

/Tova

Har ni varit med om att det är vissa meningar eller fraser som bara fastnar? En sån mening för mig är något mannen vi hämtade hönsen av sa, han gick bland hönsen och de "kastade" sig ur hans väg. Då sa han: "Tänk min fru, hon har ett sätt att gå genom hönsen så att de inte bryr sig alls."

Inte så stora ord men de har fastnat hos mig, varje gång jag rör mig vid hönsen så tänker jag på det här och verkligen strävar efter att bli en sån som hönsen inte skrämt hoppar undan för. Inte så tokigt mål ändå!

En annan sak, om än mycket löjligare, är det en man på byn sa om grusvägen.  Varje år skrapar de vägen så att den blir "grusig" igen, efter ett tag har bilarna stampat till vägen, men oftast bara två strängar i mitten som då också blir guppiga och dåliga snabbare eftersom det blir så slitet.  Han sa, "Ja när jag inte har bråttom så kör jag på sidan av spåren och trampar till resten av gruset, så håller vägen längre." Detta tänker jag på varje gång jag kör på vår grusväg, har jag inte bråttom så kör jag långsammare och trycker till gruset på sidorna. Tänk vad som fastnar va!

Har ni några roliga visdomsord som ni följer i livet?

/Tova

Återigen har vår familj fått tillökning, Blenda har lyckats ruva fram tolv kycklingar. Vi hade tretton ägg under henne men ett av dem var obefruktat och tyvärr var det en kyckling som dog häromdagen utan synliga skäl, en vecka gammal. Så var dom bara elva.

Jag kom dit på morgonen och en fattades. Jag var helt säker på att den vandrat utanför gallret och blivit tagen av Frasse som också var ute. När jag letade runt i ströet i deras bur så fann jag den, Blenda måste ha "begravt" den. Den kan inte ha varit död länge för den kändes fortfarande mjuk. Vi har faktiskt aldrig haft kycklingar som dött förut och jag har känt mig väldigt lycklig över det. Känns så hemskt när ett liv ska ta slut sådär i början.

Kvällen innan hade jag doppat mammans fötter i en blandning av raspolja och oregano olja, för kalkbenens skull. Så jag var orolig att det var mitt fel, att småttingarna inte tål nåt av det. Men enligt folket på forumet så ska det inte vara någon fara, så det känns bra att det troligen inte var mitt fel. Kycklingar är så känsliga. För er som är intresserade av eller har Bjurholmare så är forumet på FB jättebra när man måste fråga nåt, sök bara på "Bjurholmshöns".

Kalkbenen fortsätter att finnas hos oss, hos mamma Blenda är det lite värre eftersom hon legat still på äggen så mycket (min teori). Så nu kör jag på att doppa alla fötter en gång varannan dag, Blenda tar jag på dagen så att oljan hinner torka lite innan kycklingarna dyker in under henne och de andra tar jag när de satt sig tillrätta på pinnen för kvällen. Det tar en liten stund och lite upprörda blir de nog av att bli störda på natten, men det känns fint att kunna hantera dem också. Jag kan lyfta dem och hålla dem och det känns som att man ändå får en okej fin stund tillsammans. En höna somnade nästan mot min arm när jag höll på med hennes fötter. Jag älskar verkligen mina hönor!

Tyvärr är det lite för körigt i hönshuset, för många tuppar som ställer till det. Jag tror att det är därför ingen mer har lagt sig på ägg ännu, för stressig stämning. Vi har elva hönor och fem tuppar, en har alltid varit tänkt ska bort, men hade hoppats på att kunna behålla fyra. Jag tror inte det är möjligt på elva hönor. De två ungtupparna far runt och går åt hårt på hönorna, vi kommer att ta bort den som är mest bråkig samt den längst i rang av de äldre. Så hoppas vi på att den andra ungtuppen mognar på sig när han får lite mer plats.

Det lilla dilemmat vi alltid har haft angående kycklingarna är vart vi ska ha dem. Föregående år har vi haft dem i en papplåda på golvet inne i hönshuset, och det har fungerat ok. Det vi har haft svårt med är att mata dem ostört, de vuxna verkar tycka att kycklingmaten är gudomlig. Så i år har vi gjort lite annat, i den nya höns-uteburen så bar vi in en gammal kaninbur vi sågat benen av.

De har fått vara ensamma i en vecka och tanken är nu att vi ska släppa in de vuxna i samma hönsgård (den andra får stå orörd ett tag och vila upp sig) så att de får vänja sig. Vi vill inte att de ska bli hackade på, tänker mig att om de får gå ihop så snart som möjligt är det lättare att introducera nyingarna. Vi ska då göra som så på lilla kycklingburen att vi ska ha gallerdörren stängd och stänga igen bohålet så att endast kycklingarna tar sig in i den "öppna" delen med galler, där kan de då ha mat och få äta ifred. Sen öppnar vi ett nytt hål från utsidan till boende delen så att mamman tar sig in och de kan fortsätta att husera där. Jag vet inte om ni förstår vad jag menar men lägger upp en bild när det är klart.

Det här funkar nog bra om man bara har en kull, får vi en till måste vi fundera på hur vi ska göra.

/Tova

Sverige har en stark folkmusik-tradition, den innefattar spelmän/kvinnor med olika instrument som fiol, dragspel, nyckelharpa, horn eller visor, lockrop och så vidare. Man utgår mycket från gehör, dvs att man lyssnar och tittar och lär sig därefter, inga noter. När man spelar efter gehör kan det vara lättare att anpassa låtarna efter sin egen stil och eget tycke. Man brukar räkna gånglåtar, brudmarscher, polskor, polka, vals, schottis och hambo till den traditionella spelmansmusiken. I mina yngre dagar spelade jag fiol, sju år genom hela skolan. Jag la tyvärr inte tillräckligt med tid på det och spelandet blev mer och mer försummat tills jag en dag la ner stråken. Tyvärr, säger jag nu eftersom det är roligt att kunna spela ett instrument. När jag lyssnar på duktiga spelemän och kvinnor blir jag grön av avund. Det finns inget som säger att jag inte kan återuppta spelandet, och det tänker jag väl att jag ska göra en dag.

Jag har mest spelat efter noter men jag och min kusin for iväg på spelmansläger flera somrar och där körde vi med gehör, man satt och härmade en lärare tills man kunde helt enkelt. Helt klart också en träningssak, väldigt roligt också att man lär sig så bra genom att härma, det är nästan så att det fastnar bättre i huvudet än de låtar man lär sig från noter.

I helgen som var åkte jag på kurs i kulning, alltså sång och lockrop för att få hem kossorna/kreaturen från skogen eller för att förmedla något över långa avstånd, tillexempel till nästa fäbod. Det mest vedertagna ordet är kulning över Sverige men alla ställen har sin egen dialekt, här säger vid till exempel "köuka". Ulrika Bodén höll i kursen i Sundsvall på Norra Berget. Ett gäng inspirerande kvinnor var med och vi tog i från tårna. Det var väldigt intressant och vi fick mycket uppvärmningstekniker för kropp och stämband, det var inte bara att börja hojta inte. Så i två dagar fick vi öva in lite teknik, köra uppvärmning och såklart ropa och sjunga visor. Det är så "lätt" att hålla på när man verkligen är där för att göra det, men nu när jag är hemma så känns det svårt att ta sig tid till att öva på det som vi lärt oss. På något sätt så känns det lite pinsamt om någon skulle höra för ännu är man ju inte så tränad på det, man brister här och var innan man har lärt sig vart ens eget tonläge ligger. Men det finns ju bara ett sätt och det är att träna. Kanske ska sätta upp skyltar "Varning för köukning" så att ingen tror att jag är i livsfara!

Om jag har tid och råd nästa sommar så vill jag gå en till kurs som hålls i Malung, följ länken här för att läsa mer, Malungs folkhögskola. Ulrika sa också att det är bra att gå kurs med flera olika eftersom alla har så olika tekniker och röster, att man lättare hittar sin egen röst när man lyssnar och lär sig av flera. Man kan ju naturligtvis också bara lyssna in från nätet och skivor för att lära sig, går lika bra!

Det känns viktigt för mig att lära mig att köuka och det är för att upprätthålla en tradition. Vi bor på en fäbod och jag vill bedriva fäbodbruk, då vill jag ju också kunna locka på mina kreatur på samma sätt som kvinnorna gjorde förr. Det är ett kulturarv som håller på att försvinna, köukningen finns kvar bland våra folkmusiker i Sverige, men köukning i samband med djuren på fäboden känns mer sällsynt. Jag ska försöka träna och till sist kanske jag till och med kan lägga upp en liten truddelutt här på bloggen, så ni får höra hur det går för mig.

Ha en fin helg,

/Tova